Den stora sorgen...

Jag älskar Jesus och vill lära känna honom ännu mer än vad jag gör idag. Men med min relation med Jesus kom även en stor sorg som inte jag hade räknat med. Jag trodde att vara kristen var glädje... Klart att det finns stunder som man gläds över sin tro och relation, men det är inte varje dag som det är så. Men ju mer som jag får smaka av Gud och smaka av denna värld så förstår jag min Herre bättre och bättre. Den stora sorgen tror jag är på något sätt Guds hjärtas inverkan på mitt egna hjärta. Det är så svårt att beskriva hur man kan känna. Jag grät, inte för så jätte länge sen, för första gången på väldigt länge, och det var inte pga ensamhet eller depression, utan av smärta, en smärta som grundar sig i vår världs bortvändhet från Gud. En smärta som får sin näring av kristna som inte vill böja sig inför Herren, en smärta som kommer från vetskapen att de profeter som finns idag blir tystade för att det är ett obekvämt budskap som de kommer med. Vart är revolutionärerna? Vart är ungdomarna som har tröttnat på en torr kristendom? Vart är förebilderna som de unga kan se upp till med beundran över "vilken tro på Gud de har"? Vad är de människorna som är beredda att lida för evengeliet och som säger: Kosta vad det kosta vill!!? Har vi har hamnat för djup ner i våra mjuka och sköna fåtöljer? Har TVn, datorn, internet, sport, pojk/flickvänner, osv blivit våra nya altare/avgudar där vi offrar våra liv? Varför råder apatin i våra församlingar?

Ser ni inte mina tecken? Ser ni inte att det är tid för omvändelse? Det är Herrens ord till dig och mig idag.

Det är mycket som är i rörelse i vår värld idag, rörelser som har uppenbarelseboks-proportioner. Kära vänner, det är hög tid att vända tillbaka till Herren! Hög tid att UNDERORDNA oss Honom! På knä be om förlåtelse för vår synd och ta emot den försoning som Jesu offer innebar.

Gud Är! Han hatar synden men älskar syndaren. Genom Jesus får syndaren försoning för sin synd och ett nytt liv! Ett nytt liv!! Ett liv i relation med den levande guden!! Ett liv i kärlek, frihet och glädje!

Jag längtar efter den tiden då "Den stora sorgen" leder till "Den stora glädjen". Jag vet att det kommer att bli så! Därför längtar jag mer varje dag som går efter mer av Jesus!

Gud jag ber att ditt namn ska upphöjas, inte mitt. Jag ber att ditt rike ska komma, inte mitt. Jag ber att din vilja sker, inte min. Lär oss att älska varandra, trots alla olikheter. Hjälp oss att inte bli dömande och uteslutande. Ge oss ett ödmjukt hjärta. Men framförallt: Kom med ditt rike! Kom med din Ande! Kom kom kom! Jag ber att vi ska få en nöd i våra hjärtan! Jag ber att vi som kristna förstår ännu mer vem du är, för gjorde vi det så skulle vi alla, barn som pensionärer falla ner på knä inför dig och gråta ut: Vi är inte värdiga, ta bort din hand ifrån oss, vi är syndare utom räddning, gå bort och låt oss gå under!! Men tack Gud att Du inte gör som vi ber om i det fallet, tack att Du älskar oss så, att Du aldrig lämnar vår sida. Tack för att Du reser oss upp och ger oss nytt mod och glädje! Jag ber att "den stora sorgen" ska övergå i "den stora glädjen", och käre Gud, låt det ske snart! Välsigna de som läser detta och hjälp mig och dem att förstå Dig ännu mer. Jag älskar dig Jesus!

Amen.

Skuldkänslor för det man inte gjort...

Ett långt tag har gått sen jag skrev ett inlägg senast. Men jag är inte inaktiv, bara mindre aktiv!

I kväll har jag hängt i ett kollektiv i en förort till Göteborg. Sitter på madrass och ska snart lägga mig för att sova. Har ni någon gång varit med om att hur någon berättar om saker han/hon varit med om eller ska/vill göra och ni bara sitter där och känner nästan lite skuldkänslor inför det? Att man känner skuldkänslor för att man inte gjort det eller för att man inte vill göra det? Det är rätt lustigt. Man blir lite impulsiv och vill kasta sig ut i det tomma intet göra vilda saker, bara leva på spontana impulser! Det är väldigt frestande. Men innerst inne vet man att man inte har någon längtan åt det hållet. Det är underbart om de som bär på denna längtan uppfyller den, men vad är det de uppfyller? Sitt begär? Sin längtan? Sitt inre? Sin äventyrslust? Jag vet inte... Men ibland får jag skuldkänslor för att jag inte har samma längtan.

Jesus är bäst!

Peace

Det blir aldrig som man tänkt sig!

Ett klassiskt uttryck som ofta stämmer in i livets alla rörelser! Det blev inte som man tänkte sig, det blev inte som man hade planerat. Hur många gånger har man inte tänkt att det ska vara på ett visst sätt, men det gick helt åt skogen med den planen, eller är det bara jag som upplever det så? Typ när man har en bjudning hemma, man tänker hur kvällen kommer att se ut, exakt vad som kommer att göras, vilka som sitter vart, osv. Men sen när ens vänner kommer så inser man att att ens vänner är människor med egna viljor och kan tänka själva. De pratar inte om det man hade tänkt, de sitter inte där man hade tänkt, det görs inte alltid det som man hade tänkt. Av dessa erfarenheter brukar jag bara se till att det finns något att äta och att det är hyfsat städat när jag bjuder hem folk på besök. För det blir aldrig som man hade tänkt.

Jag tror att människor idag är lite förstörda av allt detta planerande av sitt liv, vad de ska göra, osv. Men det blir aldrig som man har tänkt. Både i det stora och det lilla blir det inte som man tänker sig. Om någonting ska kunna likna det man har i sitt huvud så måste det vara super planerat, in i minsta detalj, alla tänkbara vägar ska vara täckta. Men det är ju ingen som orkar med ett sådant strikt och uppstyrt sammanhang, och det är ju fruktansvärt tråkigt om man vet vad man ska göra de kommande tio åren.

Jag tror att man mår rätt bra av att lev mer i nuet, mer för dagen, "Carpe Diem". Det är väldigt jobbigt att uppleva hur saker och ting inte blir som man hade tänkt, då är det bättre att inte tänka alls och komma förutsättningslös.

Men men, allt har sin tid, och tur är väl det!

Lev mer för dagen, planera kan man göra i morgon!

Peace

Inväntan av det oväntade tär på den som är oväntat inväntad.

Nu följer en (av några) efterlängtad inlägg i bloggosfären. Det är roligt att ni är på mig ibland och frågar när jag ska börja skriva igen! Ni vet vilka i är, bada i rampljuset! Men det är varken pga er eller några andra som jag skriver. Jag skriver för att jag känner för det, inte för att människor ska tycka bättre eller sämre om mig. När jag skriver så skriver jag om det som ligger på mitt hjärta just vid det tillfället, och jag mår bättre av att få skriva om det än att hålla det för mig själv. Detta är lite som terapi ibland, hehe. Men det är roligt att vissa tycker om det! Om du, som läser detta textstycke, gillade vad du läste så lämna gärna en kommentar om vad som va bra eller dåligt.

Det är lustigt hur vi är som människor. Vi har våra fasader som vi byggt upp, som vi är rädda om, rädda för att någon ska genomskåda och bryta ner. Vi säger att vi mår bra, men känner oss som en skrumpen disktrasa. Vi kan ge hur mycket sken som helst om att vi mår bra, men när vi är ensamma lider vi som mest. När man går och lägger sig, då, då vet man vad man mest önskar sig. Hur kan det då vara så svårt att visa sig svag och sårbar, hur kan man inte bara få vara öppen med allt? Vårt samhälles kultur säger att vi ska klara oss själva och att visa känslor är svagt.
Jag har börjat rannsaka mig själv mer och mer och upptäckt att jag tycker inte om att jobba ensam. Jag behöver folk runtomkring mig för att jag ska göra ett bra jobb. Delvis för att jag ska jobba och inte hålla på med något annat, men även för att hämta stöd hos och dela tankar med. Jag är beroende av andra människor, jag är beroende av andra för att jag ska må bra, jag är beroende av bekräftelse. Jag är en människa, jag fungerar så. Vi säger mycket i kyrkan att vi är bekräftade av Gud, och ja, jag tror verkligen på det! Men alla dagar känns inte Gud så illa nära som Han ibland brukar, då vänder jag mig till Hans avbilder efter bekräftelse. Älska din nästa som dig själv. Där har vi ett bibelord som handlar om att bekräfta din nästa, och i verserna innan: "Älska din Gud av hela ditt hjärta, hela din själ och av hela ditt förstånd." Så får vi, tror jag, bekräftelse av Gud. Men ingen av oss är ensamdjur, vi är skapta för gemenskap, med Gud och med varandra, med andra ord: Vi är beroende av gemenskap, vi är beroende av varandra. Låt oss då ta varsamt hand om varandra, vi är också sköra varelser.

Alla mina vänner, ni är toppen! Jag ber er att säga till om jag går över gränsen ibland, i mitt sätt att vara, i mitt sätt att skämta osv. Jag är en människa, ingen fullkomlig skapelse (inte än). =D

Ha det gott! Peace

Gud är bäst!!

Den största resan...

Vad har jag gett mig in på? Vad har vi gett oss in på? Vad är detta som kallas livet? Varför är jag här? Vad är mitt syfte på denna jord, som ibland ter sig fantastisk, och som ibland bedrar mig så. Jag sökte äkthet, men fick det motsatta. Jag sökte kärlek, men fick inget alls. Jag väntar på någon som kan säga hur jag ska leva, jag väntar på en vindpust som ger mig rätt riktning. Just nu kryssar jag i en motvind utan slut. Jag står still i en storm vars likhet aldrig skådats. Jag är beredd att göra vad som helst men inte det rätta, för det är en väg där smärtan över mina misstag alltid gör sig påmind. Jag söker en väg, ett nytt sätt att leva. Jag söker en kärlek där äkthet råder. Kan du ge mig det?.... kan du ge mig det.....

Lite "höstmörkerpoesi". Detta kan man väl säga var min debut på det poetiska området. Den handlar om, det så kallade livet, som jag brottas med stort sett varje dag. Men vad är det man brottas med?? Är det på riktigt eller är det ens känslor som tar över?? Jag kan inte alla svaren, jag är långt ifrån perfekt, ibland är leendet en mask, ibland är skrattet ett sätt att upprätthålla en god fasad. Vad kan man säga, jag är bara en människa med fel och brister, en människa som söker. En människa som vill göra den största resan, men jag är rädd för att göra den ensam. Äktheten i det jag söker är långt mycket mer värt än allt materiellt som jag äger. Jag sörjer över hur våra fasader kan ha så stort inflytande i våra liv, hur jante-lagen visar den omänskliga vägen. Men mest sörjer jag över att jag allt för ofta går jantes väg. Jag vill bara vara en enkel människa som lever ett enkelt liv där kärleken till andra människor är viktigare än allt annat på denna jord. Jag vill inte ge upp, jag vill inte bli synisk, jag vill inte bli en "vad var det jag sa"människa. Jag vill ha mitt huvud i himlen och fötterna på jorden, och mina armar utsträckta åt dem som behöver en hand att ta tag i.

Gud.... Än en gång kommer jag inför Dig. Jag skäms över saker jag gjort, jag önskar att vissa var ogjorda. Men ändå älskar Du mig, hur kan det vara så, hur kan det vara så?? Varför känns Du så långt borta men ändå så nära? Du svarar inte när jag ber, men jag ser Dig i mina medmänniskor. Jag älskar Dig, jag älskar tanken på Dig, jag älskar livet i Dig, jag älskar hur du levde Ditt liv här. Du visade den väg som vi ska gå, men se hur få som verkligen går den vägen. Jag ber att fler ska följa, jag ber att jag ska våga följa. Ta bort all människofruktan som är av ondo i mig och fyll mig med Din kärlek. Hjälp mig att inse att all själviskhet suger hårt. Hjälp mig att leva för andra, men först och främst, leva för Dig. Jag bjuder in Dig i mitt liv än en gång. Ta över. Amen.

Ibland blir jag så äcklad av att se hur våran värld är, där vi i väst lever på våra bröder och systrar, i u-ländernas, bekostnad. Ibland vill jag bara försvinna från allt, vårt samhälle, vår kultur, vår religion, vår värld, från alla människor. Jag mår uppriktigt dåligt av att se orättvisan som pågår varje dag runt om i vår värld. Hur ska en man orka att leva här, visst kan man bli hårdhjärtad och sluta bry mig, men det vill jag inte. Men uthärda orättvisan orkar jag inte heller.

Gud, jag ber dig. Ta över "min" skuta. Den har aldrig varit min, och kommer aldrig bli min. Den är din helt och fullt. Men än en gån ber jag Dig; Ta över helt och fullt, kom in i mitt hjärta och gör mig ren och fri.

Jag såg en intressant dokumentärfilm om en filmregissör som levde några dagar i en kåkstad i Filippinerna. Precis bredvid denna kåkstad låg stadens soptipp där de flesta som bodde där i området jobbade som "scavengers", typ samlare. Varje gång som en sopbil kom stod de där på rad och väntade, ung som gammal, från barn som var 11 år till gubbar med 70 sommrar bakom sig. Det här var vid staden Manillas utkant. Det var med stor respekt man tittade på denna dokumentär. Men vad rör detta mig? Ingenting. Förmodligen så kommer jag inte träffa någon av dem som bor där borta i skiten. Chanserna är inte stora. Så varför ska man bry sig, kanske det är bättre att sträva efter en stor pension som jag hörde att en man fick idag. 150 milijoner kan han se fram emot på sin ålders höst. Kanske det är det man ska satsa på, då kan jag ju gå där och vara helt självupptagen och bara spela gitarr dagarna i enda och inte bry mig om någon eller något. Vad skönt det skulle vara.... eller?............ Ironi är någonting som jag hoppas att du som läser detta förstår dig på. Visst är det sjukt? Vilka klyftor. Från en man som nästan inte äger någonting, för att sedan byta kanal och få höra om en annan man som kommer att leva i total lyx resten av sitt liv, med så mycket pengar så att han inte vet vad han ska göra av allt. Sen skyller vi på att regeringarna i dessa länder, som äger fenomenet "extrem fattigdom", är själviska och gör ingenting för att lösa situationen, efter det att vi har huggit in på efterätten förstås. Och vad kan vi göra? Ingenting? Jag tror att vi måste säga ifrån. Våran regering är folkvald och representerar det svenska folket. Dig och mig alltså. Jag säger: Låt oss sluta oss samman och sätta press på våran regering så att de sedan sätter press på u-ländernas regeringar så att de förstår att det inte är ok att behandla sina medborgare som djur. Så om vi ,som det svenska folket, vill detta måste vår regering ta upp det!!

Ett litet revolutionärt inlägg. Var med du också och var en revolutionär!

Peace

Sånt som borde va bra är inte bra och det som kan va lite sämre är bättre än det som är värst

Saker och ting blir nog aldrig som man har tänkt sig. Saker och ting kommer nog aldrig att bli som vi vill heller. T.ex om vi ser på våran värld som är så underbart vacker och fantastisk där människor får äta sig mätta varje dag, där de har en säng att sova i, ett tak över sängen, en familj som älskar en, där fred råder, kärlek mellan människor sprids. Helt enkelt en underbar värld att leva i........... för typ 20% av världen befolkning. Och de här 20% blir ju aldrig nöjda heller, "mycket vill ha mer", tyvärr så är det så. Men vad det så här vi ville ha det från början? Jag tror inte det. Jag tror ingen vill se barn dö av svält, eller av en sinnessjuk sjukdom som malaria, som enkelt kan nästan utrotas utan större kostnader! Eller aids, som med undervisning och bromsmedeciner kan rädda liv. Jag tror ingen av ossmänniskor vill detta, men ändå sker det. Tänk om vi kunde aplicera tänket: "Tänk om det här hände mig" i våra huvuden och framförallt i våra hjärtan, då skulle vi kanske vara med öppna för sådana här frågor, eller bli mer ödmjuka inför dem.

Jag satt och chattade med en gammal barndomsvän och jag sa typ att "vissa saker är alltid bra, medans vissa saker blir aldrig bra", bara på skoj igentligen. Då kontrade han med den klockrenaste kommentaren: "Sånt som borde vara bra är inte bra och det som kan va lite sämre är bättre än det som är värst". Jag har aldrig tagit min vän för en riktigt smart kille, men efter denna kommentaren får jag nog tänka om. För antingen förstod han precis vad han menade, eller så fick han in en lyckoträff. Men är det inte precis så här det är som i detta citat. Fundera, meditera och filosofera lite över detta citat från min underbara vän! Jag vet att jag behöver göra det.

Och en annan sak: "Did you give the world some love today baby?"

Peace