Tack för alla anonyma kommentarer??

Hejsan alla Anonyma kommentatorer och de som anger sig vid namn. Jag tackar för den kommentaren jag fick från dig som var anonym, den kommentaren som hör till mitt inlägg om "SMU, att vara eller icke vara...." Det är viktigt att man får ta och konfronteras med sådana kommentarer, men jag är väääldig skeptiskt till människor som inte vågar stå för vad de säger. Jag tycker att det är väldigt tråkigt och fegt att skriva en anonym kommentar där man hoppar på bloggaren... Så jag hoppas på att du tar kontakt med mig så att vi kan diskutera detta vidare!! Jag hänvisar till mitt inlägg efter SMU-inlägget... OCH!! Jag tycker inte alls illa om SMU, nej tvärtom!! Jag vet att jag hoppade på SMU som om jag typ hatade det, men det gör jag verkligen inte!! Jag älskar verkligen min församling som jag jobbar i, jag tror verkligen på församlingen. Jag älskat också det SMU sammanhang som jag har blivit satt i, och de människor som rör sig i föreningen!!

Om jag inte minns fel så bad jag om ursäkt i mitt förra inlägg. Och du nu som är den anonyme kommentatoren, var inte anonym, för det kan du vara hela livet och kommentera andras verk utan att uträtta något. Ska vi leva som anonyma kristna så vill inte jag vara med längre, för det håller inte i längden. Så gå ut ur din gardeob och visa vem du är så ska vi debbatrea detta närmre. Jag bär inte på alla svar, och jag har defenetivt inte alltid rätt, så om du vill möta mig och diskutera så är jag beredd om att byta uppfattning på mångt och mycket i min uppfattning (som inte är mitt SMU-inlägg). Jag antar även att du som skrev detta inlägg står mig rätt nära, tom finns i Herrljunga, för att du vet så mycket om mig. Hoppas att vi kan försonas, det vill jag mer än något annat.

Mvh Jonathan

Irritation och försoning....

Nu skriver jag igen... På det senaste inlägget så fick jag en diskution med en hängiven SMUare, en god vän och vapendragaren Jonatan Axberg. Jag vet inte om det ledde någonstans för honom, men jag kom på att jag nog spårade ur lite i inlägget, och därmed vill jag be om ursäkt till alla SMUare som känner sig lite kränkta eller otillsfreds. Men större delen av inlägget står jag för. Jag måste tilläga att när jag skrev det så var jag rätt så irriterad på SMU i största allmänhet. Men jag har fått försoning med mig själv och Gud, än en gång. Och Han har visat mig en väg som är större än alla andra: Kärlekens väg. 1 Kor 13. Man kan klaga och vara hur irriterad som helst, men det ger inget om det grundar sig i ens egen person. Jag fick uppleva det starkt själv.

Förra veckan så var jag med på en kurs som heter: Framtidens Evangelister. Precis som förra gången jag var med där så vart det en tid av både försoning och påfyllning. Jag har alltid viljat vara en brinnande kristen, framförallt i det jobb som jag har. Men i mitt sökande efter det brinnande hjärtat så har jag glömt bort Gud. Det gick upp för mig på kursen att om man vill bli brinnande så ska man inte söka efter elden, utan efter källan. Om man söker Gud och relationen med honom så blir man brinnande. Det var det som var felet med min relation med Gud, jag sökte inte efter honom, utan efter elden. När man upptäcker att man gått, på sätt och vis, vilse under en tid så blir man grymt besviken och ledsen. Men Gud upprättar en, det gör Han, och det är det som är så bra!! Men det är också väldigt svårt att fatta att Han gör det. Jag har en väldigt stor längtan att förstå mycket av Gud, förstå vad Han har gjort för oss och föstå hur Han är. Men jag har även börjat fatta att det mesta kommer jag ej att få svar på, utan att det får vänta tills jag vandrar och diskuterar med Jesus under olivlundarna i himlen, hehe!! Det är nog min största dröm just nu, att få sätta mig ner vid en grön åkant med Jesus och bara prata bort tiden, ställa frågor om jorden, om skapelsetiden, om allt som har skett, om jordens lidande, om hemligheterna i bibeln, mm... det finns så mycket som jag skulle vilja ha svar på, men det mesta får som sagt vänta tills min vandring i tiden har gått över till vandringen i evigheten.

Jag tror att det bästa som finns på denna jord är försoning. Försoning med andra, försoning med Gud, försoning med sig själv. Så mitt råd till dig som läser detta är att lev i försoning, inte ilska och irritation, det leder bara bort ifrån Gud och det handlar ofta bara om dig själv. När vi fastnar i oss själva så, när allt kretsar omkring oss, hur vi själva mår och vill ha, så tror jag att vi bara gräver en grop som vi själva faller i. Men när vi sätter andra över oss själva så kommer vi att uppleva en tillfredställelse som bara Gud kan ge. Det tror jag, fast det är grymt svårt ibland, och väldigt jobbigt, för det är ju människor vi pratar om.

Jaja... det här är vad som går runt i mitt huvud just nu... Och förresten så lutar det nog åt att jag läser teologi och blir pastor som det just nu ser ut!!

Ha det gött,
Förlåt varandra!!
Peace