Den största resan...

Vad har jag gett mig in på? Vad har vi gett oss in på? Vad är detta som kallas livet? Varför är jag här? Vad är mitt syfte på denna jord, som ibland ter sig fantastisk, och som ibland bedrar mig så. Jag sökte äkthet, men fick det motsatta. Jag sökte kärlek, men fick inget alls. Jag väntar på någon som kan säga hur jag ska leva, jag väntar på en vindpust som ger mig rätt riktning. Just nu kryssar jag i en motvind utan slut. Jag står still i en storm vars likhet aldrig skådats. Jag är beredd att göra vad som helst men inte det rätta, för det är en väg där smärtan över mina misstag alltid gör sig påmind. Jag söker en väg, ett nytt sätt att leva. Jag söker en kärlek där äkthet råder. Kan du ge mig det?.... kan du ge mig det.....

Lite "höstmörkerpoesi". Detta kan man väl säga var min debut på det poetiska området. Den handlar om, det så kallade livet, som jag brottas med stort sett varje dag. Men vad är det man brottas med?? Är det på riktigt eller är det ens känslor som tar över?? Jag kan inte alla svaren, jag är långt ifrån perfekt, ibland är leendet en mask, ibland är skrattet ett sätt att upprätthålla en god fasad. Vad kan man säga, jag är bara en människa med fel och brister, en människa som söker. En människa som vill göra den största resan, men jag är rädd för att göra den ensam. Äktheten i det jag söker är långt mycket mer värt än allt materiellt som jag äger. Jag sörjer över hur våra fasader kan ha så stort inflytande i våra liv, hur jante-lagen visar den omänskliga vägen. Men mest sörjer jag över att jag allt för ofta går jantes väg. Jag vill bara vara en enkel människa som lever ett enkelt liv där kärleken till andra människor är viktigare än allt annat på denna jord. Jag vill inte ge upp, jag vill inte bli synisk, jag vill inte bli en "vad var det jag sa"människa. Jag vill ha mitt huvud i himlen och fötterna på jorden, och mina armar utsträckta åt dem som behöver en hand att ta tag i.

Gud.... Än en gång kommer jag inför Dig. Jag skäms över saker jag gjort, jag önskar att vissa var ogjorda. Men ändå älskar Du mig, hur kan det vara så, hur kan det vara så?? Varför känns Du så långt borta men ändå så nära? Du svarar inte när jag ber, men jag ser Dig i mina medmänniskor. Jag älskar Dig, jag älskar tanken på Dig, jag älskar livet i Dig, jag älskar hur du levde Ditt liv här. Du visade den väg som vi ska gå, men se hur få som verkligen går den vägen. Jag ber att fler ska följa, jag ber att jag ska våga följa. Ta bort all människofruktan som är av ondo i mig och fyll mig med Din kärlek. Hjälp mig att inse att all själviskhet suger hårt. Hjälp mig att leva för andra, men först och främst, leva för Dig. Jag bjuder in Dig i mitt liv än en gång. Ta över. Amen.

Ibland blir jag så äcklad av att se hur våran värld är, där vi i väst lever på våra bröder och systrar, i u-ländernas, bekostnad. Ibland vill jag bara försvinna från allt, vårt samhälle, vår kultur, vår religion, vår värld, från alla människor. Jag mår uppriktigt dåligt av att se orättvisan som pågår varje dag runt om i vår värld. Hur ska en man orka att leva här, visst kan man bli hårdhjärtad och sluta bry mig, men det vill jag inte. Men uthärda orättvisan orkar jag inte heller.

Gud, jag ber dig. Ta över "min" skuta. Den har aldrig varit min, och kommer aldrig bli min. Den är din helt och fullt. Men än en gån ber jag Dig; Ta över helt och fullt, kom in i mitt hjärta och gör mig ren och fri.

Jag såg en intressant dokumentärfilm om en filmregissör som levde några dagar i en kåkstad i Filippinerna. Precis bredvid denna kåkstad låg stadens soptipp där de flesta som bodde där i området jobbade som "scavengers", typ samlare. Varje gång som en sopbil kom stod de där på rad och väntade, ung som gammal, från barn som var 11 år till gubbar med 70 sommrar bakom sig. Det här var vid staden Manillas utkant. Det var med stor respekt man tittade på denna dokumentär. Men vad rör detta mig? Ingenting. Förmodligen så kommer jag inte träffa någon av dem som bor där borta i skiten. Chanserna är inte stora. Så varför ska man bry sig, kanske det är bättre att sträva efter en stor pension som jag hörde att en man fick idag. 150 milijoner kan han se fram emot på sin ålders höst. Kanske det är det man ska satsa på, då kan jag ju gå där och vara helt självupptagen och bara spela gitarr dagarna i enda och inte bry mig om någon eller något. Vad skönt det skulle vara.... eller?............ Ironi är någonting som jag hoppas att du som läser detta förstår dig på. Visst är det sjukt? Vilka klyftor. Från en man som nästan inte äger någonting, för att sedan byta kanal och få höra om en annan man som kommer att leva i total lyx resten av sitt liv, med så mycket pengar så att han inte vet vad han ska göra av allt. Sen skyller vi på att regeringarna i dessa länder, som äger fenomenet "extrem fattigdom", är själviska och gör ingenting för att lösa situationen, efter det att vi har huggit in på efterätten förstås. Och vad kan vi göra? Ingenting? Jag tror att vi måste säga ifrån. Våran regering är folkvald och representerar det svenska folket. Dig och mig alltså. Jag säger: Låt oss sluta oss samman och sätta press på våran regering så att de sedan sätter press på u-ländernas regeringar så att de förstår att det inte är ok att behandla sina medborgare som djur. Så om vi ,som det svenska folket, vill detta måste vår regering ta upp det!!

Ett litet revolutionärt inlägg. Var med du också och var en revolutionär!

Peace

Sånt som borde va bra är inte bra och det som kan va lite sämre är bättre än det som är värst

Saker och ting blir nog aldrig som man har tänkt sig. Saker och ting kommer nog aldrig att bli som vi vill heller. T.ex om vi ser på våran värld som är så underbart vacker och fantastisk där människor får äta sig mätta varje dag, där de har en säng att sova i, ett tak över sängen, en familj som älskar en, där fred råder, kärlek mellan människor sprids. Helt enkelt en underbar värld att leva i........... för typ 20% av världen befolkning. Och de här 20% blir ju aldrig nöjda heller, "mycket vill ha mer", tyvärr så är det så. Men vad det så här vi ville ha det från början? Jag tror inte det. Jag tror ingen vill se barn dö av svält, eller av en sinnessjuk sjukdom som malaria, som enkelt kan nästan utrotas utan större kostnader! Eller aids, som med undervisning och bromsmedeciner kan rädda liv. Jag tror ingen av ossmänniskor vill detta, men ändå sker det. Tänk om vi kunde aplicera tänket: "Tänk om det här hände mig" i våra huvuden och framförallt i våra hjärtan, då skulle vi kanske vara med öppna för sådana här frågor, eller bli mer ödmjuka inför dem.

Jag satt och chattade med en gammal barndomsvän och jag sa typ att "vissa saker är alltid bra, medans vissa saker blir aldrig bra", bara på skoj igentligen. Då kontrade han med den klockrenaste kommentaren: "Sånt som borde vara bra är inte bra och det som kan va lite sämre är bättre än det som är värst". Jag har aldrig tagit min vän för en riktigt smart kille, men efter denna kommentaren får jag nog tänka om. För antingen förstod han precis vad han menade, eller så fick han in en lyckoträff. Men är det inte precis så här det är som i detta citat. Fundera, meditera och filosofera lite över detta citat från min underbara vän! Jag vet att jag behöver göra det.

Och en annan sak: "Did you give the world some love today baby?"

Peace