Den största resan...

Vad har jag gett mig in på? Vad har vi gett oss in på? Vad är detta som kallas livet? Varför är jag här? Vad är mitt syfte på denna jord, som ibland ter sig fantastisk, och som ibland bedrar mig så. Jag sökte äkthet, men fick det motsatta. Jag sökte kärlek, men fick inget alls. Jag väntar på någon som kan säga hur jag ska leva, jag väntar på en vindpust som ger mig rätt riktning. Just nu kryssar jag i en motvind utan slut. Jag står still i en storm vars likhet aldrig skådats. Jag är beredd att göra vad som helst men inte det rätta, för det är en väg där smärtan över mina misstag alltid gör sig påmind. Jag söker en väg, ett nytt sätt att leva. Jag söker en kärlek där äkthet råder. Kan du ge mig det?.... kan du ge mig det.....

Lite "höstmörkerpoesi". Detta kan man väl säga var min debut på det poetiska området. Den handlar om, det så kallade livet, som jag brottas med stort sett varje dag. Men vad är det man brottas med?? Är det på riktigt eller är det ens känslor som tar över?? Jag kan inte alla svaren, jag är långt ifrån perfekt, ibland är leendet en mask, ibland är skrattet ett sätt att upprätthålla en god fasad. Vad kan man säga, jag är bara en människa med fel och brister, en människa som söker. En människa som vill göra den största resan, men jag är rädd för att göra den ensam. Äktheten i det jag söker är långt mycket mer värt än allt materiellt som jag äger. Jag sörjer över hur våra fasader kan ha så stort inflytande i våra liv, hur jante-lagen visar den omänskliga vägen. Men mest sörjer jag över att jag allt för ofta går jantes väg. Jag vill bara vara en enkel människa som lever ett enkelt liv där kärleken till andra människor är viktigare än allt annat på denna jord. Jag vill inte ge upp, jag vill inte bli synisk, jag vill inte bli en "vad var det jag sa"människa. Jag vill ha mitt huvud i himlen och fötterna på jorden, och mina armar utsträckta åt dem som behöver en hand att ta tag i.

Gud.... Än en gång kommer jag inför Dig. Jag skäms över saker jag gjort, jag önskar att vissa var ogjorda. Men ändå älskar Du mig, hur kan det vara så, hur kan det vara så?? Varför känns Du så långt borta men ändå så nära? Du svarar inte när jag ber, men jag ser Dig i mina medmänniskor. Jag älskar Dig, jag älskar tanken på Dig, jag älskar livet i Dig, jag älskar hur du levde Ditt liv här. Du visade den väg som vi ska gå, men se hur få som verkligen går den vägen. Jag ber att fler ska följa, jag ber att jag ska våga följa. Ta bort all människofruktan som är av ondo i mig och fyll mig med Din kärlek. Hjälp mig att inse att all själviskhet suger hårt. Hjälp mig att leva för andra, men först och främst, leva för Dig. Jag bjuder in Dig i mitt liv än en gång. Ta över. Amen.