Inväntan av det oväntade tär på den som är oväntat inväntad.

Nu följer en (av några) efterlängtad inlägg i bloggosfären. Det är roligt att ni är på mig ibland och frågar när jag ska börja skriva igen! Ni vet vilka i är, bada i rampljuset! Men det är varken pga er eller några andra som jag skriver. Jag skriver för att jag känner för det, inte för att människor ska tycka bättre eller sämre om mig. När jag skriver så skriver jag om det som ligger på mitt hjärta just vid det tillfället, och jag mår bättre av att få skriva om det än att hålla det för mig själv. Detta är lite som terapi ibland, hehe. Men det är roligt att vissa tycker om det! Om du, som läser detta textstycke, gillade vad du läste så lämna gärna en kommentar om vad som va bra eller dåligt.

Det är lustigt hur vi är som människor. Vi har våra fasader som vi byggt upp, som vi är rädda om, rädda för att någon ska genomskåda och bryta ner. Vi säger att vi mår bra, men känner oss som en skrumpen disktrasa. Vi kan ge hur mycket sken som helst om att vi mår bra, men när vi är ensamma lider vi som mest. När man går och lägger sig, då, då vet man vad man mest önskar sig. Hur kan det då vara så svårt att visa sig svag och sårbar, hur kan man inte bara få vara öppen med allt? Vårt samhälles kultur säger att vi ska klara oss själva och att visa känslor är svagt.
Jag har börjat rannsaka mig själv mer och mer och upptäckt att jag tycker inte om att jobba ensam. Jag behöver folk runtomkring mig för att jag ska göra ett bra jobb. Delvis för att jag ska jobba och inte hålla på med något annat, men även för att hämta stöd hos och dela tankar med. Jag är beroende av andra människor, jag är beroende av andra för att jag ska må bra, jag är beroende av bekräftelse. Jag är en människa, jag fungerar så. Vi säger mycket i kyrkan att vi är bekräftade av Gud, och ja, jag tror verkligen på det! Men alla dagar känns inte Gud så illa nära som Han ibland brukar, då vänder jag mig till Hans avbilder efter bekräftelse. Älska din nästa som dig själv. Där har vi ett bibelord som handlar om att bekräfta din nästa, och i verserna innan: "Älska din Gud av hela ditt hjärta, hela din själ och av hela ditt förstånd." Så får vi, tror jag, bekräftelse av Gud. Men ingen av oss är ensamdjur, vi är skapta för gemenskap, med Gud och med varandra, med andra ord: Vi är beroende av gemenskap, vi är beroende av varandra. Låt oss då ta varsamt hand om varandra, vi är också sköra varelser.

Alla mina vänner, ni är toppen! Jag ber er att säga till om jag går över gränsen ibland, i mitt sätt att vara, i mitt sätt att skämta osv. Jag är en människa, ingen fullkomlig skapelse (inte än). =D

Ha det gott! Peace

Gud är bäst!!